söndag 29 oktober 2017

Jonas och Stefan Tapper försvann spårlöst i Honduras 1998




Jonas Tapper, 25 år, och Stefan Tapper, 22 år, försvann spårlöst i Punta Gorda, troligen i december 1998.
De två var bröder, oerhört intresserade av friluftsliv i alla dess former och hade bestämt sig för att göra en cykeltur från Alaska i norr till Kap Horn i syd. De kom ursprungligen från Nynäshamn. Jonas var yrkesmilitär i Boden.

De gav sig av på sitt äventyr den 1 juli 1998 genom att cykla från Boden till Arlanda. Dels för att testa av utrustningen, dels för att det var ett billigt sätt att färdas på.
Från Arlanda flyger de till Anchorage i Alaska den 15 juli, där de startar sitt cykeläventyr. Deras färdväg ska vara genom samtliga länder på de två kontinenterna och de räknade med att nå Kap Horn ett år senare, alltså sommaren 1999.

I oktober färdades de genom Mexico. Det verkar som om de har ekonomiska problem. De funderar på att dela på sig när de kommer till Equador. Jonas tänker sig att fortsätta enligt ursprungsplanen och Stefan ta den kortare och snabbare vägen längs västkusten till Kap Horn.

I början av november är cyklarna i dåligt skick och det verkar som om de blir rånade. De nämner också att de haft följe med en kompis, Shane, som cyklat i förväg. Här verkar det som att de blivit trötta, har ont om pengar och tänker sig att ta sig hemåt. De har ingen större seglarvana, men köper en segelbåt, Little Jasmine, för sina sista pengar.

För det man vet är att de den 6 november 1998 köpte en öppen 26-fots träbåt.segelbåt i Belize, brittiska Honduras. Troligen har de tänkt att segla till Panama eller Venezuela och sedan ta sig hem till Sverige därifrån.
8 november anländer de till Punta Gorde i Belize.
Någon gång mellan den 12 och 15 november ska ett vittne  ha sett dem i Puerto Barrios, Guatemala. Det går färja mellan Punta Gorda och Puerto Barrias. Étt kontouttag visar att Jonas och Stefan har handlat där, troligen för att köpa proviant till seglingen.

Den 16 november 1998 skickar de sina sista vykort till Punta Gorda. Det står att "imorgon seglar vi vidare och vi har proviant för tjugo dagar"

19 november tar de ut 50 dollar i La Ceiba, Honduras. En banktjänsteman kan senare bekräfta att det var Jonas och Stefan som tog ut pengarna.

Sedan händer här något. Jonas och Stefan försvinner spårlöst.

Segelbåten hittas drivande av en fiskare den 12 december 1998 norr om Omoa. Båten flyter, men är vattenfylld och det finns kvar tillhörigheter i båten.




Den 8 mars 1999 börjar man leta strukturerat. Tydligen har det varit förvecklingar med UD som gjort att efterforskningar har dröjt.

I april åker brödernas mamma ner tillsammans med flera andra för att söka efter Jonas och Stefan. I slutet av resan hittades en plastförpackning med Stefans pass, bådas  körkort och andra personliga ägodelar. De hade  - enligt uppgift - flutit i land på den lilla turistön Utila i Honduras kustband och upphittaren hade försökt sälja dem. Tillhörigheterna hade då beslagtagits av den lokala polisen och blivit liggande på polisstationen.

I december 1999 kommer en kommission fram till följande;
Efter att ha pratat med fiskarna som fann båten och andra vittnen, menar man att det har skett en båtolycka när Jonas och Stefan var på väg från La Ceiba på fastlandet till ön Utila. Båten hittades drivande 10 sjömil utanför Omoa i Honduras.
Inga andra uppgifter framkom trots efterlysningar med belöning utlovad för uppgifter och tv-sänd efterlysning.

____________________________________________

Ett så sorgligt försvinnande, för snart nitton år sedan.

Kanske överskattade Jonas och Stefan sina krafter? Att segla är inte lätt, de hade ingen seglarvana och det var okända farvatten. Det verkar också som om de var lite trötta på hela resan och tänkte sig hemåt. Varför löste de inte bara en flygbiljett och åkte hem? Men, det är så lätt att vara klok åt andra, eller hur?
Jonas och Stefan var vältränade, unga och tänkte säkert att allt fixar sig. Men, okänt vatten, ingen seglarvana och dåligt väder - det är en förfärlig kombination. Och kan vara förenat med dödsfara.

Det här är heller inga trevliga länder. Utsökt vackra, men med hög kriminalitet och ett människoliv är inte så mycket värt. Myndigheter fungerar inte heller i närheten av vad vi här hemma i Sverige tänker oss är standard. Blev de rånade och mördade? Tog de med sig någon på båten som ville ha lift? Som kanske sa sig vara duktig på att segla? Var blev kompisen Shane av? Dök han upp igen?

Jag tror inte att mer klarhet kommer i det här försvinnande. Men, vi kan aldrig vara säkra.
Vad tror du hände i Honduras i december 1998?
/eva k.

 

söndag 17 september 2017

Polarexpeditionen som försvann 1897

För exakt 120 år sedan skrev Salomon August André i sin dagbok följande:

17 sept, 1897
Sedan jag sist skrev i dagboken har i sanning mycket förändrats. Vi strävade framåt med slädarna i vanlig ordning men funno till sist, att den nyfallna snöns beskaffenhet ej tillät oss att fortsätta nog hastigt. Freankels fot, som fortfarande ej tillät honom att draga, tvingade mig och Strindberg att turvis gå tillbaka och draga fram även Fraenkels kälke. Strindbergs ena fot var ock litet i olag. Köttet var nästan slut och övergångarna mellan flaken blevo allt svårare tillfölje av issörja. 
Vår position är ej synnerligen god.

Den 11 juli 1897 lyfte en luftballong, döpt till Örnen, från Danskön. Danskön tillhör Norge, ligger i den nordvästra delen av ögruppen Svalbard, nära Spetsbergens kust. 

Ombord fanns tre män, August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel. De skulle flyga över Nordpolen och bli de första som nådde den. 

De nådde aldrig fram. Efter endast tre dagar, den 14 juli kraschlandade Örnen på isen.
Luftballongen Örnen kraschade på polarisen 

De tre vandrade över isen i nästan tre månader, och sedan dog de. Egentligen vet vi inte varför de dog. Troligen har Bea Uusma i sin bok Expeditionen kommit fram till ett så rätt svar som möjligt.

De hade kommit fram till Vitön, en del av Svalbard, i början av oktober, de hade proviant kvar, de hade kött, de hade gevär och ammunition och de hade börjat bygga ett läger. I mitten av oktober 1897 dog de.

1930 hittades deras kvarlevor och resterna av lägret. 

Jag tänkte skriva några avsnitt om expeditionen, med referenslista över de skrifter och böcker jag hittat. Det är oerhört fascinerande, både som ett försvinnande men också över de män som reste iväg och den tidsanda som rådde i slutet av 1800-talet. 
/eva k.





onsdag 13 september 2017

Vem var det som hittades på Ivön den 9 juli?

Jag undrar så vem det var som hittades på Ivön den 9:e juli i år...

Vi var på minisemester på Ivön någon vecka efter, hyrde en stuga på campingen som ligger precis vid färjeläget. Nej, jag åkte inte dit för att kroppen hade hittats, hade bokat långt tidigare, men det är klart att jag funderade när vi gick rundor med hundarna. Bland annat var vi uppe vid kaolinbrottet och vid Ugnsmunnarna.
Kaolinbrottet

Ivön är alltså Skånes största ö, den ligger i Ivösjön, närmaste stora stad är Kristianstad, det är ungefär 2,5 mil däremellan. Det finns ingen bro, man åker färja som körs med kabel.

Ivön har 170 bofasta invånare, ön är på totalt 1500 hektar och är väldigt speciell. Ön har ett väldigt milt klimat, där har varit stora fruktodlingar förr. Det finns fornlämningar, bl a Biskopskällaren och en kyrka - om jag minns rätt - från 1300-talet. Det har funnits dinosaurier i sjön, man kan fortfarande hitta fossiler.
Det finns också ett stort kaolinbrott, som användes fram till 1960-talet. Kaolin är en vit lera, som Nymöverken i Bromölla använder för tillverkning av sanitetsporslin. Vi kunde fortfarande se lämningar efter spåren där vagnarna med lera dragits, pålverk i strandkanten och stora murade lämningar som måste ha varit till för vagnarna. Det var kusligt, det ligger väldigt nära strandkanten...

Jag tror också att där tidigare har varit stora mängder betesdjur, det kändes som att det var väldigt mycket ungskog, egentligen snårskog och sly när vi gick där. Stenmurarna syntes hela tiden, men allt var igenväxt.

Jag tänkte först när jag läste om skelettet som hittats, att det kunde vara någon från den tiden. Där är mycket sten, håligheter och kanske att en kropp kunde ha bevarats på så sätt. Det var många som jobbade där och kanske att någon sagt att "jag åker hem" och sedan bara försvann... kunde ha varit så, men nu visar tester att skelettet är cirka tio år gammalt, alltså från 2006-07. Alltså är det inte Lelle Hildebrand heller, som försvann 25 januari 1999 från Sölvesborg. Det är ungefär tre mil mellan Sölvesborg och Ivön, inte långt alltså. Det har varit draggningar i sjön Immeln efter att han försvann, den sjön ligger också i närheten av Kristianstad. Jag vet inte om man sökte i Ivösjön också, det är möjligt.

Det förvånar mig inte att ett skelett kunnat ligga oupptäckt så länge där. Det är otroligt oländig terräng och att bara ge sig in där, det gör man inte som "vanlig" vandrare. Men, hur har det kommit dit? Och varför kan man inte se om det är en man eller kvinna?

Kan det ha varit en ensam campare, som checkat ut på morgonen från campingen eller stugan och tänkt att vandra en sväng innan hemfärd? Något har hänt och hen har blivit liggande... det som talar emot det är att man inte hittat någon packning, men den kan ha försvunnit... försvinnandet är anmält, men ingen har vetat exakt var hen campade.

Kan det vara ett mord? Kroppen har dumpats? På sommaren är det rätt mycket turister och trafik och jag tror det hade varit fullt möjligt att stanna en bil och släpa ut en kropp en tidig morgon, innan de bofasta åker till jobbet...

Kan det vara någon som aldrig blivit anmäld som saknad? Det hittas kroppar, som aldrig går att identifiera...

Sen är det så, enligt Leif GW Persson, att de flesta som gör sig av med kroppar, gör det inom ett ganska snävt område och oftast där man har en viss lokalkännedom. Så, får vi någon gång reda på vem det är och vad som hände?

/eva k.






http://www.expressen.se/kvallsposten/skelettfyndet-pa-ivo-kroppen-har-skador/

Kris och Lisanne - sista delen

Två månader efter att Kris och Lisanne försvunnit, i augusti 2014, hittades alltså Lisannes ryggsäck med tillhörigheter inuti, och sedan en sko med henne fot kvar inuti. Därefter hittades också ben som DNA-testades och visade sig tillhöra Kris.
Bild från The Daily Beast. Här ser man hur oerhört svår terrängen är. 

Ett stort antal nödsamtal hade ringts, det första redan vid halv fem den 1 april, samma dag de försvann. Inget av samtalen hade kopplats fram. Den 11 april gjordes det allra sista försöket att ringa från Kris Iphone.

Men, i kameran fanns en bildsvit om 90 bilder, mer eller mindre mörka, tagna under natten den 8 april. Just den natten vi att det var ett regnoväder över djungeln. Kameran hade tagit bilder under tre timmar, mellan klockan 1 och 4, alltså i genomsnitt en bild varannan minut.
På några av bilderna ser man stenbumlingar, vattendrag och raviner.
Vem tog fotona? På en bild ser man bakhuvudet på Kris. Man kan ana att det är blod i håret. Tog Lisanne alla korten? Här var bägge vid liv.

På en bild syns en liten spegel samt strimlor av papper, kanske ett försök att på något sätt göra en nödsignal. På ett foto ser man kvistar med brandgula plastbitar, som står på en sten.  Var det ett sätt att försöka markera var man var? Gick de i cirklar? Använde de kameran som en ficklampa för att bitvis försöka orientera sig?

Bildresultat för lisanne kris
De orange plastbitarna, bilden som togs natten den 8 april.

Ingen har lyckats förklara bilderna. Antagligen får de aldrig någon förklaring.

De båda har troligen gått vilse redan under eftermiddagen den 1 april. Det första nödsamtalet var vid halv fem samma dag. Fotona är tagna den 8 april och det sista försöket med Iphonen var den 11 april. Sedan har allt lagts i ryggsäcken.

Lokala guider har identifierat platsen där bilden på plastbitarna är tagen. Det är vid en hängbro vid Rio Culebra, flera timmars svår vandring från Mirador. Det måste ha varit fruktansvärda dagar och nätter.

Kanske var det så att Kris var skadad här, inte orkade längre och att Lisanne fortsatte ensam i flera dagar efter det? Lisannes fot var skadad, det kunde man se. Hade hon fallit nerför en ravin? Hade båda fallit? När skedde det i så fall? Den 8:e april?

I djungeln är det extremt hög luftfuktighet, vilket gör att man svettas enormt. Det kan ha varit fler regnskurar än natten den 8 april som gett vatten, men någon proviant hade de inte med sig. Kanske lite choklad och någon frukt...

Varför gav de sig ut i djungeln ensamma? För att de var unga, vältränade och starka? Det var vackert väder och en fantastisk dag att vandra på? Överskattade de sina krafter? Det är så oerhört lätt att gå vilse, det går fort att bli både hungrig och trött. Varför vände de inte tillbaka när de var vid Mirador, eller efter att den sista bilden på Kris tagits vid vattendraget?

Ett fruktansvärt tragiskt försvinnande. /eva k.

Nieuwe resten niet van Kris of Lisanne

fredag 8 september 2017

Vad hände i djungeln - del 2

Kris och Lisannes försvinnande är ett otäckt försvinnande. Igår kväll när jag satt och gjorde lite uppföljande research så var det mörkt ute, det regnade och grenar och regndroppar slog emellanåt på rutan. Tro mig, till slut hoppade jag högt för varje litet ljud, jag fick sluta och göra något annat en stund. Tände alla lampor, inklusive på altanen, framsidan och i hallen och hundarna fick hålla sig tätt intill mig. Inte för att de är så duktiga som vakthundar, men ändock lite tryggare kändes det som...

Så fasansfullt det måste ha varit i Panama-djungeln för de två, Kris och Lisanne. Så fruktansvärt fasansfullt. Vad hände egentligen?

På kvällen den 1 april förstod värdfamiljen att något var fel. Alla tillhörigheter var kvar på rummet, hunden Blue hade ensam kommit tillbaka, men inte ett livstecken hade hörts från de två. Polisen larmades omgående och familjerna kontaktades i Holland. Genom att söka igenom deras datorer kunde polisen se att de hade sökt på vandringsleder, bland annat El Pianista.

Civilförsvaret sökte i en och en halv vecka längs stigar i närområdet, helikopter genomsökte stora ytor, volontärer hjälpte till, guider sökte och Holland skickade specialstyrkor för att söka. En belöning på 30 000 dollar utlystes av föräldrarna. Inte ett spår av Kris och Lisanne hittades.

Rykten gick tidigt om att de blivit offer för så kallad organtrafficking, blivit kidnappade eller mördade. Till och med fanns ett rykte om att de blivit offer för kannibaler, Conejos-stammen. En lokal legend säger att de finns i djungeln, lever ett hemligt liv och jagar om nätterna.