Joshua Slocum - världsomseglaren som försvann spårlöst

Joshua Slocums levnadsöde i sig är värt att fundera över. Innan ens tanken fanns att "förverkliga sig själv", så var det nog just det han gjorde. Och han försvann spårlöst någon gång efter den 14 november 1909, alltså för 108 år sedan.

Joshua Slocum föddes den 20 februari 1844 i Nova Scotia. När han var fjorton år - 1858 - rymde han hemifrån och tog hyra på en fiskebåt. Det kanske var hårdare än han trott, för han återvände snart hem igen. 

1860 dog hans mor, då han var 16 år. Därefter tog han hyra på olika båtar och redan 1869 var han kapten. Sedan seglade han på olika rutter, bland annat Kina, Australien, Japan och Moluckerna.

1871 gifte han sig i Australien med Virginia Albertina Walker från Amerika. Hon dog tragiskt nog redan 1882.

1886 gifte han om sig med Henrietta M. Elliot, som kallades Hettie.

Under de här åren gjorde Joshua ett antal långresor med olika båtar. Den 24 april 1895 avseglade han från Boston i Spray, en liten segelbåt, för att segla jorden runt. Det lyckades han med och angjorde hamnen i Newport, Rhode Island, den 27 juni 1898, alltså tre år senare. Resan var på 46 000 miles, det vill säga 7 400 svenska mil.

Han skrev också en bok om sin resa. 

Elva år senare, 14 november 1909, seglade Joshua ut igen i sin Spray, med destination Orinocofloden. Han kom aldrig tillbaka och det återfanns inget efter honom eller båten. Först  1924 dödförklarades han. 

Vad hände Joshua? Han var inte helt ung när han gav sig av, han var 65 år 1909. Blev han påseglad av en större båt en mörk natt? Seglade han på ett grund? Fick han en hjärtinfarkt? Idag vet vi också att det finns något som kallas "monstervågor". Enorma vågor som kan uppstå utan förvarningar. 

Något svar kommer vi aldrig att få om vad som hände Joshua efter att han seglade ut den 14 november 1909.

Spray var en liten båt och havet är enormt. 

/eva k.

Lelle Hildestrand - försvann spårlöst 25 januari 1999

Lelle Hildestrand, 37 år, försvann spårlöst från nattklubben Kartago runt 21-22-tiden den 25 januari 1999. Nu har snart nitton år gått sedan dess och ingenting har kommit fram om vad som skulle kunna vara en förklaring.

Lelle var manager för hårdrocksgruppen Hammerfall. De var i Sölvesborg där Hammerfall spelade på Kartago, en klubb. Mitt under konserten lämnade Lelle Kartago utan att uppge vart han skulle. Han bara frågade en i bandet om det var ok att "han gick ut en kvart". Ingen visste vad han hade för ärende.
Klubben låg i ett ödsligt industriområde i Sölvesborgs hamn. Det var dåligt väder, kallt och blåsigt, så utanför Kartago var det folktomt.
Ingen såg Lelle när han gick ut och ingen såg honom komma tillbaka till Kartago.

Richard Nilsson, sedermera dömd för trippelmordet vid Forsmöllan i Klippan, säger att han träffade Lelle på kvällen för att betala honom 28 000 kronor från den spelningen som varit på lördagskvällen.
Han säger att de körde en runda i hans bil för att kunna prata ostört. Efter ungefär en kvart, mellan  klockan 21.30 och 22 ska Lelle ha blivit avsläppt utanför Kartago, enligt Richard Nilsson.
Ett vittne hörde en skarp knall från hamnen runt 22-tiden. Hon kom ihåg det eftersom hon inte tyckte att det lät som en smällare.

Tisdagen den 26 januari anmäldes Lelle som försvunnen. Polisen hade genast ett starkt intresse för Richard Nilsson som misstänkt för försvinnandet.

Polisen arbetade efter teorin att Lelle blev skjuten och att hans kropp kastats i vattnet.

Det framkom två saker som i högsta grad var förbryllande.
* Klockan 22:03 ringdes ett samtal från Lelles mobil till managerns mobil. Uppringaren tömde Lelles telefon på intalade samtal.
* När managern åkte hem körde han en runda i området runt sjön Immeln. Immeln är en stor insjö i nordöstra Skåne. Där blev han så trött att han körde in på en parkeringsficka och sov några timmar i bilen. Från parkeringsfickan och hem till hans bostad är det tio minuters körning.
Den 5:e februari hittades Lelles väska vid Immelns södra strand. Den var fastfrusen i isen och vattenskadad. Väskan innehöll hans dator och 74 000 kronor. Enligt vissa uppgifter innehöll den på måndagen 122 000 kronor.
  
Den 15:e mars greps och anhölls Richard Nilsson misstänkt för mord. Han släpptes efter en vecka.

Polisen har sökt efter Lelles kropp i Immeln, i Ivösjön och i vattenfyllda stenbrott. Inget har återfunnits förutom väskan med dator och pengar, under de snart nitton år som gått sedan Lelle försvann.

Så - vad kan ha hänt Lelle den blåsiga och ruggiga måndagskvällen i slutet av januari 1999?

Var blev Lelles kropp av? Begraven? Sänkt i ett stenbrott? I Ivösjön? I Immeln? För att han är död tänker jag är rätt säkert. Han hade familj och barn, det fanns ingen anledning att försvinna frivilligt som jag ser det.
Ett vittne säger sig ha hört ett skott. Mobilen är tömd. Richard Nilsson har varit anhållen en vecka, misstänkt för mord.
Vad tror du hände?
/eva k.
____________________________________________________________________

Vy från Immeln

Immeln är max 28 meter djup och har en yta på 22,4 kvadratkilometer. Det finns många öar i sjön. Det är Skånes tredje största sjö. Jag har paddlat i Immeln, många år sedan nu... det ÄR en jättestor sjö och när man är mitt ute på vattnet, så är man inte så kaxig om det blåser upp lite...

___________________________________________________________________

Vy från Ivösjön

Ivösjön är Skånes största sjö. Sjön är 50 meter djup och  har en yta på 50,1 kvadratkilometer. Mitt i Ivösjön ligger Ivön. Man tar sig med färja från fastlandet till ön som har 170 bofasta invånare, samt många turister på sommaren.

_____________________________________________________________________

Mellan Sölvesborg och Ivösjön är det 3,5 mil. Mellan Sölvesborg och Immeln södra del är det 4,5 mil. I mörker så säg att det är en timmes körning från Sölvesborg till Ivösjön. Till Immeln tar det kanske 45 minuter.
_____________________________________________________________________

För dig som vill veta mer om Richard Nilsson, finns en ny radiodokumentär av Sigge Dabrowski här:
Den leende mördaren

ps: om du funderar över vilken sjö som är Skånes näst största sjö, så är det Ringsjön, vid Höör. 

Jonas och Stefan Tapper försvann spårlöst i Honduras 1998

Jonas Tapper, 25 år, och Stefan Tapper, 22 år, försvann spårlöst i Punta Gorda, troligen i december 1998.
De två var bröder, oerhört intresserade av friluftsliv i alla dess former och hade bestämt sig för att göra en cykeltur från Alaska i norr till Kap Horn i syd. De kom ursprungligen från Nynäshamn. Jonas var yrkesmilitär i Boden.

De gav sig av på sitt äventyr den 1 juli 1998 genom att cykla från Boden till Arlanda. Dels för att testa av utrustningen, dels för att det var ett billigt sätt att färdas på.
Från Arlanda flyger de till Anchorage i Alaska den 15 juli, där de startar sitt cykeläventyr. Deras färdväg ska vara genom samtliga länder på de två kontinenterna och de räknade med att nå Kap Horn ett år senare, alltså sommaren 1999.

I oktober färdades de genom Mexico. Det verkar som om de har ekonomiska problem. De funderar på att dela på sig när de kommer till Equador. Jonas tänker sig att fortsätta enligt ursprungsplanen och Stefan ta den kortare och snabbare vägen längs västkusten till Kap Horn.

I början av november är cyklarna i dåligt skick och det verkar som om de blir rånade. De nämner också att de haft följe med en kompis, Shane, som cyklat i förväg. Här verkar det som att de blivit trötta, har ont om pengar och tänker sig att ta sig hemåt. De har ingen större seglarvana, men köper en segelbåt, Little Jasmine, för sina sista pengar.

För det man vet är att de den 6 november 1998 köpte en öppen 26-fots träbåt.segelbåt i Belize, brittiska Honduras. Troligen har de tänkt att segla till Panama eller Venezuela och sedan ta sig hem till Sverige därifrån.
8 november anländer de till Punta Gorde i Belize.
Någon gång mellan den 12 och 15 november ska ett vittne  ha sett dem i Puerto Barrios, Guatemala. Det går färja mellan Punta Gorda och Puerto Barrias. Étt kontouttag visar att Jonas och Stefan har handlat där, troligen för att köpa proviant till seglingen.

Den 16 november 1998 skickar de sina sista vykort till Punta Gorda. Det står att "imorgon seglar vi vidare och vi har proviant för tjugo dagar"

19 november tar de ut 50 dollar i La Ceiba, Honduras. En banktjänsteman kan senare bekräfta att det var Jonas och Stefan som tog ut pengarna.

Sedan händer här något. Jonas och Stefan försvinner spårlöst.

Segelbåten hittas drivande av en fiskare den 12 december 1998 norr om Omoa. Båten flyter, men är vattenfylld och det finns kvar tillhörigheter i båten.




Den 8 mars 1999 börjar man leta strukturerat. Tydligen har det varit förvecklingar med UD som gjort att efterforskningar har dröjt.

I april åker brödernas mamma ner tillsammans med flera andra för att söka efter Jonas och Stefan. I slutet av resan hittades en plastförpackning med Stefans pass, bådas  körkort och andra personliga ägodelar. De hade  - enligt uppgift - flutit i land på den lilla turistön Utila i Honduras kustband och upphittaren hade försökt sälja dem. Tillhörigheterna hade då beslagtagits av den lokala polisen och blivit liggande på polisstationen.

I december 1999 kommer en kommission fram till följande;
Efter att ha pratat med fiskarna som fann båten och andra vittnen, menar man att det har skett en båtolycka när Jonas och Stefan var på väg från La Ceiba på fastlandet till ön Utila. Båten hittades drivande 10 sjömil utanför Omoa i Honduras.
Inga andra uppgifter framkom trots efterlysningar med belöning utlovad för uppgifter och tv-sänd efterlysning.

____________________________________________

Ett så sorgligt försvinnande, för snart nitton år sedan.

Kanske överskattade Jonas och Stefan sina krafter? Att segla är inte lätt, de hade ingen seglarvana och det var okända farvatten. Det verkar också som om de var lite trötta på hela resan och tänkte sig hemåt. Varför löste de inte bara en flygbiljett och åkte hem? Men, det är så lätt att vara klok åt andra, eller hur?
Jonas och Stefan var vältränade, unga och tänkte säkert att allt fixar sig. Men, okänt vatten, ingen seglarvana och dåligt väder - det är en förfärlig kombination. Och kan vara förenat med dödsfara.

Det här är heller inga trevliga länder. Utsökt vackra, men med hög kriminalitet och ett människoliv är inte så mycket värt. Myndigheter fungerar inte heller i närheten av vad vi här hemma i Sverige tänker oss är standard. Blev de rånade och mördade? Tog de med sig någon på båten som ville ha lift? Som kanske sa sig vara duktig på att segla? Var blev kompisen Shane av? Dök han upp igen?

Jag tror inte att mer klarhet kommer i det här försvinnande. Men, vi kan aldrig vara säkra.
Vad tror du hände i Honduras i december 1998?
/eva k.

 

Polarexpeditionen som försvann 1897

För exakt 120 år sedan skrev Salomon August André i sin dagbok följande:

17 sept, 1897
Sedan jag sist skrev i dagboken har i sanning mycket förändrats. Vi strävade framåt med slädarna i vanlig ordning men funno till sist, att den nyfallna snöns beskaffenhet ej tillät oss att fortsätta nog hastigt. Freankels fot, som fortfarande ej tillät honom att draga, tvingade mig och Strindberg att turvis gå tillbaka och draga fram även Fraenkels kälke. Strindbergs ena fot var ock litet i olag. Köttet var nästan slut och övergångarna mellan flaken blevo allt svårare tillfölje av issörja. 
Vår position är ej synnerligen god.

Den 11 juli 1897 lyfte en luftballong, döpt till Örnen, från Danskön. Danskön tillhör Norge, ligger i den nordvästra delen av ögruppen Svalbard, nära Spetsbergens kust. 

Ombord fanns tre män, August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel. De skulle flyga över Nordpolen och bli de första som nådde den. 

De nådde aldrig fram. Efter endast tre dagar, den 14 juli kraschlandade Örnen på isen.

Luftballongen Örnen kraschade på polarisen 

De tre vandrade över isen i nästan tre månader, och sedan dog de. Egentligen vet vi inte varför de dog. Troligen har Bea Uusma i sin bok Expeditionen kommit fram till ett så rätt svar som möjligt.

De hade kommit fram till Vitön, en del av Svalbard, i början av oktober, de hade proviant kvar, de hade kött, de hade gevär och ammunition och de hade börjat bygga ett läger. I mitten av oktober 1897 dog de.

1930 hittades deras kvarlevor och resterna av lägret. 

Jag tänkte skriva några avsnitt om expeditionen, med referenslista över de skrifter och böcker jag hittat. Det är oerhört fascinerande, både som ett försvinnande men också över de män som reste iväg och den tidsanda som rådde i slutet av 1800-talet. 

/eva k.

Vem var det som hittades på Ivön den 9 juli?

Jag undrar så vem det var som hittades på Ivön den 9:e juli i år...

Vi var på minisemester på Ivön någon vecka efter, hyrde en stuga på campingen som ligger precis vid färjeläget. Nej, jag åkte inte dit för att kroppen hade hittats, hade bokat långt tidigare, men det är klart att jag funderade när vi gick rundor med hundarna. Bland annat var vi uppe vid kaolinbrottet och vid Ugnsmunnarna.

Kaolinbrottet

Ivön är alltså Skånes största ö, den ligger i Ivösjön, närmaste stora stad är Kristianstad, det är ungefär 2,5 mil däremellan. Det finns ingen bro, man åker färja som körs med kabel.

Ivön har 170 bofasta invånare, ön är på totalt 1500 hektar och är väldigt speciell. Ön har ett väldigt milt klimat, där har varit stora fruktodlingar förr. Det finns fornlämningar, bl a Biskopskällaren och en kyrka - om jag minns rätt - från 1300-talet. Det har funnits dinosaurier i sjön, man kan fortfarande hitta fossiler.
Det finns också ett stort kaolinbrott, som användes fram till 1960-talet. Kaolin är en vit lera, som Nymöverken i Bromölla använder för tillverkning av sanitetsporslin. Vi kunde fortfarande se lämningar efter spåren där vagnarna med lera dragits, pålverk i strandkanten och stora murade lämningar som måste ha varit till för vagnarna. Det var kusligt, det ligger väldigt nära strandkanten...

Jag tror också att där tidigare har varit stora mängder betesdjur, det kändes som att det var väldigt mycket ungskog, egentligen snårskog och sly när vi gick där. Stenmurarna syntes hela tiden, men allt var igenväxt.

Jag tänkte först när jag läste om skelettet som hittats, att det kunde vara någon från den tiden. Där är mycket sten, håligheter och kanske att en kropp kunde ha bevarats på så sätt. Det var många som jobbade där och kanske att någon sagt att "jag åker hem" och sedan bara försvann... kunde ha varit så, men nu visar tester att skelettet är cirka tio år gammalt, alltså från 2006-07. Alltså är det inte Lelle Hildebrand heller, som försvann 25 januari 1999 från Sölvesborg. Det är ungefär tre mil mellan Sölvesborg och Ivön, inte långt alltså. Det har varit draggningar i sjön Immeln efter att han försvann, den sjön ligger också i närheten av Kristianstad. Jag vet inte om man sökte i Ivösjön också, det är möjligt.

Det förvånar mig inte att ett skelett kunnat ligga oupptäckt så länge där. Det är otroligt oländig terräng och att bara ge sig in där, det gör man inte som "vanlig" vandrare. Men, hur har det kommit dit? Och varför kan man inte se om det är en man eller kvinna?

Kan det ha varit en ensam campare, som checkat ut på morgonen från campingen eller stugan och tänkt att vandra en sväng innan hemfärd? Något har hänt och hen har blivit liggande... det som talar emot det är att man inte hittat någon packning, men den kan ha försvunnit... försvinnandet är anmält, men ingen har vetat exakt var hen campade.

Kan det vara ett mord? Kroppen har dumpats? På sommaren är det rätt mycket turister och trafik och jag tror det hade varit fullt möjligt att stanna en bil och släpa ut en kropp en tidig morgon, innan de bofasta åker till jobbet...

Kan det vara någon som aldrig blivit anmäld som saknad? Det hittas kroppar, som aldrig går att identifiera...

Sen är det så, enligt Leif GW Persson, att de flesta som gör sig av med kroppar, gör det inom ett ganska snävt område och oftast där man har en viss lokalkännedom. Så, får vi någon gång reda på vem det är och vad som hände?

/eva k.






http://www.expressen.se/kvallsposten/skelettfyndet-pa-ivo-kroppen-har-skador/

Kris och Lisanne - sista delen

Två månader efter att Kris och Lisanne försvunnit, i augusti 2014, hittades alltså Lisannes ryggsäck med tillhörigheter inuti, och sedan en sko med henne fot kvar inuti. Därefter hittades också ben som DNA-testades och visade sig tillhöra Kris.

Bild från The Daily Beast. Här ser man hur oerhört svår terrängen är. 

Ett stort antal nödsamtal hade ringts, det första redan vid halv fem den 1 april, samma dag de försvann. Inget av samtalen hade kopplats fram. Den 11 april gjordes det allra sista försöket att ringa från Kris Iphone.

Men, i kameran fanns en bildsvit om 90 bilder, mer eller mindre mörka, tagna under natten den 8 april. Just den natten vi att det var ett regnoväder över djungeln. Kameran hade tagit bilder under tre timmar, mellan klockan 1 och 4, alltså i genomsnitt en bild varannan minut.
På några av bilderna ser man stenbumlingar, vattendrag och raviner.
Vem tog fotona? På en bild ser man bakhuvudet på Kris. Man kan ana att det är blod i håret. Tog Lisanne alla korten? Här var bägge vid liv.

På en bild syns en liten spegel samt strimlor av papper, kanske ett försök att på något sätt göra en nödsignal. På ett foto ser man kvistar med brandgula plastbitar, som står på en sten.  Var det ett sätt att försöka markera var man var? Gick de i cirklar? Använde de kameran som en ficklampa för att bitvis försöka orientera sig?

De orange plastbitarna, bilden som togs natten den 8 april.

Ingen har lyckats förklara bilderna. Antagligen får de aldrig någon förklaring.

De båda har troligen gått vilse redan under eftermiddagen den 1 april. Det första nödsamtalet var vid halv fem samma dag. Fotona är tagna den 8 april och det sista försöket med Iphonen var den 11 april. Sedan har allt lagts i ryggsäcken.

Lokala guider har identifierat platsen där bilden på plastbitarna är tagen. Det är vid en hängbro vid Rio Culebra, flera timmars svår vandring från Mirador. Det måste ha varit fruktansvärda dagar och nätter.

Kanske var det så att Kris var skadad här, inte orkade längre och att Lisanne fortsatte ensam i flera dagar efter det? Lisannes fot var skadad, det kunde man se. Hade hon fallit nerför en ravin? Hade båda fallit? När skedde det i så fall? Den 8:e april?

I djungeln är det extremt hög luftfuktighet, vilket gör att man svettas enormt. Det kan ha varit fler regnskurar än natten den 8 april som gett vatten, men någon proviant hade de inte med sig. Kanske lite choklad och någon frukt...

Varför gav de sig ut i djungeln ensamma? För att de var unga, vältränade och starka? Det var vackert väder och en fantastisk dag att vandra på? Överskattade de sina krafter? Det är så oerhört lätt att gå vilse, det går fort att bli både hungrig och trött. Varför vände de inte tillbaka när de var vid Mirador, eller efter att den sista bilden på Kris tagits vid vattendraget?

Ett fruktansvärt tragiskt försvinnande. /eva k.

Vad hände i djungeln - del 2

Kris och Lisannes försvinnande är ett otäckt försvinnande. Igår kväll när jag satt och gjorde lite uppföljande research så var det mörkt ute, det regnade och grenar och regndroppar slog emellanåt på rutan. Tro mig, till slut hoppade jag högt för varje litet ljud, jag fick sluta och göra något annat en stund. Tände alla lampor, inklusive på altanen, framsidan och i hallen och hundarna fick hålla sig tätt intill mig. Inte för att de är så duktiga som vakthundar, men ändock lite tryggare kändes det som...

Så fasansfullt det måste ha varit i Panama-djungeln för de två, Kris och Lisanne. Så fruktansvärt fasansfullt. Vad hände egentligen?

På kvällen den 1 april förstod värdfamiljen att något var fel. Alla tillhörigheter var kvar på rummet, hunden Blue hade ensam kommit tillbaka, men inte ett livstecken hade hörts från de två. Polisen larmades omgående och familjerna kontaktades i Holland. Genom att söka igenom deras datorer kunde polisen se att de hade sökt på vandringsleder, bland annat El Pianista.

Civilförsvaret sökte i en och en halv vecka längs stigar i närområdet, helikopter genomsökte stora ytor, volontärer hjälpte till, guider sökte och Holland skickade specialstyrkor för att söka. En belöning på 30 000 dollar utlystes av föräldrarna. Inte ett spår av Kris och Lisanne hittades.

Rykten gick tidigt om att de blivit offer för så kallad organtrafficking, blivit kidnappade eller mördade. Till och med fanns ett rykte om att de blivit offer för kannibaler, Conejos-stammen. En lokal legend säger att de finns i djungeln, lever ett hemligt liv och jagar om nätterna.

Två månader efter försvinnandet upptäcktes en första del av vad som hänt Kris och Lisanne. En kvinna hittade en blå ryggsäck på en flodbänk vid Ormfloden - Rio Culebra. Det var på den "förbjudna" sidan av vandringsleden. För att nå dit måste floden korsas flera gånger och området är fullt av bergsskrevor, djupa sådana. 

I ryggsäcken fanns Lisannes digitalkamera, bägges telefoner, pengar, försäkringskort, pass samt kläder. Allt i ordning. 

Sökningarna togs nu upp på nytt. Ett par kilometer därifrån hittades Kris jeansshorts, prydligt hopvikta på en sten. Jag tänker att här försvann det sista hoppet om att de på något mirakulöst sätt överlevt. 

Ryggsäckens innehåll

I augusti gjordes ännu ett fynd. Intill ett träd fann man en vänstersko med foten kvar inuti. En DNA-analys visade att det hade varit Lisannes fot. Foten hade skadade småben som kan vara ett tecken på fall från hög höjd. 

Inom kort tid därefter fann man ytterligare kvarlevor där ett DNA-test visade att ett höftben var från Kris. /eva k.

Lisanne och Kris försvann 2014 i djungeln - vad hände?

Kris och Lisanne

Lisanne Froon, 22 år gammal och Kris Kremers, 21 år, var våren 2014 i Panama. De två var från Holland och hade just avslutat sina universitetsstudier och hade sparat pengar för att kunna vara en period i Panama. De kom till Boquete i Panama i slutet av mars 2014. Tanken var att arbeta som volontärer och samtidigt plugga spanska. 

De fick tid över innan de skulle börja och bestämde sig för att göra dagsturer med guide i nationalparken och molnskogen. 

Lederna är svåra för nybörjare och guide rekommenderas. 

Förmiddagen den 1 april, en tisdag, bestämde de sig för att göra en dagstur. Utan guide och utan att berätta vart de skulle. Med sig hade de sin värdfamiljs hund Blue, som följde dem på vägen. 

På kvällen kom Blue ensam tillbaka. Och ingen vet vad som hände Lisanne och Kris efter att de lämnade sin värdfamilj på förmiddagen. 

Den vandringsled de valde är mindre känd, och kallas El Pianista. Den går i tät djungel och genom brant terräng. När man vandrat några timmar, så slutar leden vid en utsiktspunkt, Mirador. Där kan man vid bra väder se ända bort över Stilla Havet och Karibiska Havet. Nu finns en varningsskylt här som säger att stigen slutar här. 

Det är egentligen inte sant, för stigen fortsätter. Men när Kris och Lisanne vandrade här fanns inte skylten. 

Troligen fortsatte de två nerför den branta stigen och rätt in i ren djungel. Det tar tolv timmar i tuff terräng att ta sig till den första bebyggelsen. Fortsätter man sedan vandra i flera dagar så når man Costa Rica. Och för att klara det krävs också rätt utrustning och vatten. 

Tjejerna var klädda för en lätt dagstur, shorts, linne och kängor. Mobiltelefon, vattenflaska och lite pengar. Det blir gärna en falsk trygghet med mobiltelefon, eller hur? Känslan av att alltid kunna nå omvärlden och nås, gör att man gärna tror att det alltid fungerar... i djungeln gör det inte det. 

Klockan två den dagen tog Lisanne en bild av Kris, stående vid en liten flodbädd.
Halv fem ringde de det första nödsamtalet.

Som aldrig gick fram.

Den sista bilden av Kris. 

Vad hände de två? 

Jag fortsätter berättelsen i del två om någon dag. /eva k.

Bennys försvinnande - del 5 och avslutning

Hur sökte man då efter Benny?

Sammanfattning 1983-01-14  (alltså sju år efter att Benny försvann)

13 dec 1976 företogs skallgång av ett 70-tal personer bl a från F 15 i de aktuella områdena
Flygspaning företogs samma dag.

17 dec 1976 företogs dykning av grodmän från landsvägsbron över Lötån i Vågbro till mynningen där den mynnar ut i Söderhamnsfjärden

****

1977-04-25 företogs undersökning i en brunn

1977-04-29 företogs efterforskning efter stränderna i Lötån och Söderhamnsfjärden

1977-06-03 företogs förnyad efterspaning i Lötån och Söderhamnsfjärden med hjälp av Kustbevakningsbåten TV 104 från Umeå med bl a två grodmän. Lötån och fjärden var nu helt isfria.

Utöver vad som här har redovisats har ett stor antal tips bearbetats, radioklubbar, orienterare och arbetskamrater har spanat i de aktuella omgivningarna. Båtägare har spanat vid stränderna samt har
F 15 helikopterförare varit observanta vid sina flygningar.
Spaningarna har icke givit något resultat. Inget har framkommit som tyder på att ett brott skulle föreligga.

Söderhamn som ovan
E.Y.
krkom

**************************************

Benny Forsgren dödförklarades den 30 april 1988.

**************************************

Vad hände Benny? Jag tror att polisen var rätt så övertygad om att han hade drunknat. Om han drunknade, så kan kroppen ha flutit långt iväg under isen. Eller fastnat någonstans. Det står inget om hur långt skallgången sträckte sig, men, som sagt, man kan komma långt på ett par timmar.

Låg det ett brott bakom? Nej, det är jag övertygad om att det inte gjorde. Tomas Quick/Sture Bergwall tog på sig skulden för försvinnandet, men det var det väl ingen som riktigt trodde på.

Frivilligt försvinnande? Nej.

Olycka? Ja, jag tror det. Antingen drunkning eller också gått iväg längre än man trott, somnat och frusit ihjäl. OM man idag skulle hitta kvarlevor, skulle det gå att identifiera på tänderna - det saknades en flisa på en framtand - och om kanske halsbandet fanns kvar...

Det finns en tragisk parallell - Charles Zelmanovitz - som försvann samma år som Benny, den 13 november 1976. Han påträffades sjutton år senare, den 23 september 1993, i ett skogsområde som låg bara ungefär en halvmil från skoldansen där han varit på kvällen. Detta var ett mord som Quick fälldes för, men sedan friades från. Troligen frös han ihjäl i den kalla natten.

Vad tror du hände med Benny?
/eva k.

Bennys försvinnande - del 4

En varm och skön sommarkväll i juli är det svårt att tänka mörker, kyla och snö i Söderhamn natten mellan den 11:e och 12:e juli 1976... men, så var det för Benny den natten.

Det finns fler vittnesmål i polisrapporten.

1976-12-15
Detta är R.E.s vittnesmål natten mellan lördagen den 11 december och söndagen den 12 december.

På kvällen lördagen den 11 december 1976 hade E arbetat som taxichaufför. I vanliga fall var han försäkringstjänsteman.
Han hade någon gång vid midnatt tagit upp tre ynglingar i centrala Söderhamn. De beställde körning till Fridsbacka i Norrala. E startade mot Fridsbacka och under körningen dit hörde han på polisradion att polisen letade efter en man, som uppträtt konstigt vid en fastighet i Vågbro och att mannen skull ha från den nämnda fastigheten i riktning mot Shell i Vågbro.

Framkommen till bilfirman Vågbro Bil fick E se en  yngling, som gick på vägens högra sida i E:s färdriktning och i riktning mot Forsbacka. E lade märke till att ynglingen vinglade något och att det framgick att han var påverkad. E funderade på om det kunde vara den yngling som polisen hade letat i Vågbro och som skulle ha uppehållit sig vid Shell, men tänkte att ynglingen i så fall var för långt bort från det aktuella området.

E körde sedan till Fridsbacka och lämnade av sina passagerare, och kör efter uppskattningsvis tre minuter tillbaka i riktning mot Söderhamn. Sedan han kört förbi Forsbacka-kiosken och befann sig ungefär mitt emellan denna och kurvan vid Nyhem i Norrala, mötte han samma yngling som han sett tidigare. Ynglingen hade samma vinglande uppträdande och gick i fortfarande på vägens vänstra sida och i riktning mot Forsbacka-kiosken. E tittade nu noggrant på ynglingen och förstod att det ändock var den yngling som polisen tidigare hade letat och då han samtidigt hör att en polisbil uppgivit sig vara i Borg i Norrala, svängde E framkommen till Vågbro norrut längs gamla riksväg 13 för att försöka få kontakt med den polisbilen.

Just som E passerade nedfarten vid Pripps gamla depå, så han en civil bil som svängde ner mot Vågbro. Engman uppfattade inte att detta var en polisbil utan körde till Borg och förstod då att det ev var den bil han såg svänga ner till Vågbro som var polisbilen och E vände därför tillbaka mot Söderhamn.

Framkommen till Vågbro-kiosken mötte han där en vit och svart polisbil av märket Saab 99, vilken hanlyckades stanna och meddela sina iakttagelser. Kört därefter hörde E på polisradion att den civila polisbilen, som han mötte tidigare, och andra polisbilar begivit sig ut mot Forsbacka för att försöka få tag i den yngling som E iakttagit. Den tid som förflöt mellan de E andra gången iakttagit ynglingen och till det att han lyckades stoppa den svart/vita polisbilen vid Vågbro-kiosken, uppger han till cirka tio minuter.

E uppger nu att han icke kan minnas huruvida  han iakttog något annat fordon mellan Vågbro och Fridsbacka. Däremot uppger sig E vara ganska säker på att han icke iakttagit andra gångtrafikanter än den nämnda ynglingen.
I efterhand har E sett bild av den försvunne ynglingen Forsgren i tidningen och E har därvid styrkts i sin uppfattning om att det var Forsgren som gick på vägen. E uppger, att han är till hundra procent säker på det var Forsgren han iakttog.
Något därutöver har E icke att tillägga.

Söderhamn som ovan.
L.P.
Kra

**************************************

1976-12-15
Fru G:s vittnesmål natten mellan den 11-12 december 1976

På kvällen lördagen den 11 december 1976 hade fru G tillsammans med sin make L varit hos en broder till fru G i Söderhamn och hälsat på. Ungefär vid midnatt hade lämnat bostaden och åkt ner på staden. De hade vid en korvkiosk inhandlat korv, som de ätit i bilen. Sedan hade de begivit sig mot bostaden i Forsbacka.

Då makarna hade cirka 300 meter kvar till kiosken i Forsbacka hade de på vägbanan framför bilen sett en yngling som gick på vägens vänstra sida. Av mannens uppträdande fick fru G uppfattningen. att han var påverkad, enär han vinglade en del. Mannen var okänd för dem och båda hade givetvis undrat vem den okände var.

Fru G uppger att klockan vid denna iakttagelse torde ha varit cirka 00,45 söndagen den 12 december 1976. Fru G uppger att mannen varit iklädd midjekort brun eller svart jacka samt blå jeans., eventuellt kan han ha haft en skjorta, som var öppen i halsen.

Under färden hem såg de endast ett fordon och det var en taxibil. Den var blå till färgen. Några andra gående personer hade vare sig hon eller maken lagt märke till.

Söderhamn som ovan.
L.P.
kra

*********************************************

1976-12-22
Gjorda iakttagelser i samband med Benny Forsgrens försvinnande
A. K. butiksföreståndare

Lördagkvällen hade A tillbringat i sitt föräldrahem i Forsbacka, Söderhamn. A hade åsett ett TV-program som hade räckt till klockan varit cirka 00,30 på natten. En stund därefter - möjligen 00,45 -01,00 - hade han i sin personbil begivit sig mot Söderhamn.
Då han kört Skolvägen från föräldrahemmet och kommit fram till korsningen med Forsbacka-vägen, där han skulle svänga höger mot Vågbro-Söderhamn, hade han då strålkastarskenet svepte över det obevuxna områden mellan vägen och arder-skogen mot Forsbacka-ån fått se en yngling som stapplade fram utanför vägen. Ynglingen hade befunnit sig c:a 10-15 meter utanför vägen i det obevuxna området mot ån. Ynglingen hade haft svårt att hålla balansen samt "flaxat" med armarna.

Detta hade A tagit som ett tecken på att ynglingen var berusad och A hade skrattat till för sig själv och tänkt hur tokigt det kunde bli då man drack för mycket. Ynglingen hade under det strålkastarskenet svepte över honom hunnit ta ett par steg framåt och gångriktningen hade varit utåt Forsbacka. Tillfrågad uppger A att ynglingen icke ramlat under tiden A iakttagit honom  men gången varit "vinglig" och "flaxig". Snö hade täckt marken där ynglingen uppehöll sig med hade icke varit något djupt snötäcke.

I strålkastarskenet hade A kunnat se att ynglingen var iklädd en mörkbrun eller svart midjejacka samt blå eller mörka byxor. Under jackan (i halsöppningen) hade A skymtat en röd-rutig skjorta. Ynglingen hade varit barhuvad och haft halvlångt mörkt hår. A hade även tyckt sig märka att ynglingen hade lågskor av mörk färg.

A uppger att han under den fortsatta färden in mot Söderhamn icke mötte någon polisbil eller taxibil. A hade först på måndag-kväll (13 december) då han pratat på telefon med sin moder i Forsbacka fått veta att en yngling kommit bort i områden. Han hade då satt sina iakttagelser betr. den berusade ynglingen i samband med försvinnandet.
S.E.
krinsp.

*******************************

Jag tänker att det var Benny som de tre vittnena såg. Klädseln stämmer, tiderna stämmer hyfsat och alla tre kunde ganska så detaljerat beskriva honom.

Det verkar också som om Benny var rejält påverkad. Här bör han ju varit utomhus ungefär en timme, eller hur? Och han verkar inte ha nyktrat till, snarare tvärtom.

Fundera över det sista vittnesmålet: "över det obevuxna områden mellan vägen och arder-skogen mot Forsbacka-ån fått se en yngling som stapplade fram utanför vägen. Ynglingen hade befunnit sig c:a 10-15 meter utanför vägen i det obevuxna området mot ån."

Ramlade han i ån och drunknade? Eller hamnade han någon helt annanstans och frös ihjäl?

Jag gjorde en mycket enkel karta från Hitta.se och utgick från Lötgränd där festen startade. Upp till "resmål 1" är det 6 kilometer. I normal promenadtakt tar du dig 3-5 km på 30 minuter. Här var det mörkt, lite snöigt, kallt och Benny var rejält påverkad. Till Forsbacka är det ungefär 2 km. Nu vet vi inte vilka omvägar han tagit för det har då tagit en timme att komma dit.
Men, vad jag vill visa med kartan är att man kan komma väldigt långt på ett par timmar. Det är också mycket vatten runt omkring och det är nästan så att du kommer ut till helt öppet vatten inom en radie på 6 kilometer.
/eva k.

Sommarläsning - erbjudande

På sommaren ska det läsas, det tycker jag i alla fall. Så, därför tänkte jag att du som vill läsa min bok "29:e Juli 1965 och andra olösta försvinnande" i hängmattan, ska kunna köpa den och jag bjuder på portot. Så, totalt blir det då 200 kronor. Det är bara att maila namn och adress, så skickar jag den bums med ett inbetalningskort.

Och vem vet, kanske du löser mysterierna om var de blev av? Hymme, Bosse, Kjell-Åke, Paul och alla de andra?

Trevlig sommar! /eva k.

Bennys försvinnande, del 3

I utredningen finns en detaljerad beskrivning av Benny. Inget foto finns i utredningen, det är en av orsakerna till att jag tror att utredningen är rätt hårt gallrad. Foton var inte så vanliga förr och i flera av de jag har läst tidigare, så står det att fotot återlämnats till anhöriga.

Signalement
Längd 174-175 cm. Normal kroppsbyggnad (mediär) 68 kg. Ovalt ansikte, mörkblont halvlångt hår, ngt självlockigt. Blå ögon, rak näsa, friska tänder (på en framtand saknas en liten flisa, markanta "finnar" i ansiktet och på överkroppen. (Folktandvården, Söderhamn)

Klädsel m.m. vid försvinnandet
Barhuvad, midjelång brun skinnjacka (nappa) med dragkedja, resårlinning, ett motveck i ryggen samt skinnkrage, röd skjorta med mönster i vitt/svart, blå jeans något urtvättade, strumpor (okänd färg) svarta lågskor med gummisula (tramps). Trosor (kortkalsonger), inga andra underkläder.

Marinblå tröja med röd-vita bårder saknas i hemmet och kan förekomma som klädsel.
Silverkedja med rund platta märkt "Benny" som halssmycke.
Troligen nyckelring med bilnycklar och patentnycklar. Lösa pengar till okänt belopp, möjligen en mindre svart portmonnä.
1976-12-15

*************************

Sveriges Radio, Nedre Norrlands distrikt, meddelar polisen att de har haft efterlysning uppläst den 13 dec, kl 17 och den 14 dec klockan 6.15 och 7.15.

*************************

Det var ungefär 4 grader kallt den här natten, det var ett tunt snötäcke och det snöade lite, knappt en decimeter, under natten. Det kan ha varit så kallad kornsnö, som blir bara ett tunt täcke, men som kan ha varit fullt tillräckligt för att täcka över fotspår.
Det bör också ha varit is på vattendraget, men inte så tjock att den bar.

*************************

Festen var alltså på Lötgränd, Vågbro. De skulle sedan följa en av kamraterna till Haga, norr om Vågbro. Innan de var framme hade två av dem och Benny vänt tillbaka. Benny hade sedan skilts från de två för att leta upp de andra. Ingen av dem såg honom igen.
Benny sågs sedan vid Bergvägen, Norrala, där han bankade på en altandörr.
Den lila markeringen är Lötgränd, tvärs emot är Haga och överst är Bergvägen.
Total längd bör vara ungefär 3 kilometer beroende på hur Benny har gått.
De lämnade Lötgränd "någon gång före 24" och han var vid Bergvägen kvart över 12. Rimligt? Ja, det tror jag.

Det rinner ett vattendrag på ena sidan och det ser ut som ett stort skogsområde på andra sidan. Där är en grustäkt - i alla fall nu, var den där 1976? - myrar, sjöar och skog.
/eva k.

Bennys försvinnande, del 2

Polisutredningen är troligen gallrad, det är en väldigt prydlig och välskriven utredning.

Den 16 december 1976 finns följande vittnesmål:

Söndagen den 12 december 1976 omkring kl 00.15 befann sig undertecknad i bostadsfastigheten Bergvägen 18 i Norrala. I fastigheten var alla ljus släckta.
Nämnda klockslag var det någon som bankade rätt så kraftigt på fastighetens altandörr, som är belägen på fastighetens nordvästra sida. Undertecknad, som sov, steg upp och fann då utanför dörren en ung okänd yngling i 18-20-års åldern.
Ynglingen var mörkhårig och såg välvårdad ut samt var iklädd en mörk jacka.
Undertecknad försökte samtala med ynglingen under uppskattningsvis 2-3 min:s tid och bl.a. ställdes frågor om vem ynglingen var och likaså av vilken anledning han knackat på dörren. Ynglingen svarade endast med ett ord, nämligen namnet Forsgren. Genom hans enda detta svar framkom ej direkt om ynglingen hette Forsgren eller om ynglingen möjligen sökte någon i fastigheten med namnet Forsgren.

Sedan dessa uppskattningsvis 3 min. förflutit hoppade ynglingen över altanräcket och halvsprang fram till staketet mot vägen, där han försökte slita loss några staketspjälor från planket. Detta misslyckades han med varefter han gick Bergvägen direkt i sydlig riktning mot Shell Bensinstation. Efter ca uppskattningsvis 200 m närmare bestämt intill korsningen med Vågbrovägen där en B.J. är boende, svängde ynglingen till vänster från min fastighet sett ner mot den Idrottsplan som finnes mellan Bergvägen - Djupviksvägen.

När ynglingen gick visade han tecken på berusning, även om berusningen ej var av hög grad. Ynglingen skrek och tjoade samt viftade armarna när han gick efter Bergvägen.

Sedan  ynglingen lämnat min fastighet kontaktades polisen i Söderhamn, som kom till platsen efter endast uppskattningsvis 2-3 min. varefter undertecknad tillsammans med två radiobilar upptog sökandet efter Forsgren.

Så gott som omedelbart erhölls kontakt från Taxi och dessa meddelade, att Forsgren varit synlig efter Utviksvägen, närmare bestämt någonstans intill där Humelgårdsstrandsvägen svänger av från Utviksvägen.

Vi åkte omgående ända ut till Forsbacka-affären och någon aktuell person syntes ej efter den vägen. Efter 30-45 min. avbröts spaningarna.

Med utgångspunkt från den tid jag ringde polisen, närmare bestämt kl 00.22 kan här sagas att ynglingen kom till min fastighet någon gång omkring kl 00.17 och att vi senare befann oss i Forsbacka när kl var omkring 00.35.

Frånsett berusningen verkade ynglingen vara frisk fysiskt sett och under hans vistelse vid min fastighet framkom ej något som tydde på att ynglingen var i behov av hjälp.

Söderhamn som ovan.

P.J. krinsp/

--------

När vi läser första utsagan så säger det "att någon tjoade som lät som Benny" och att "det lät som om tjoandet kom från Bergvägen".

Det måste ha varit tyst så här mitt i natten och ljud har säkert kunnat höras lång väg. Var det Benny som tjoade och skrek på Bergvägen som kamraterna hörde?

Det jag funderar över är varför mannan som blev väckt ringde efter polisen? Han var själv polis. Han sov när Benny bankade på - om det var Benny? Det verkar mycket troligt att det var Benny. P.J. säger att han inte verkade vara i behov av hjälp, inte så berusad och han tog sig själv därifrån. Fast jag tänker att om han bara kunde svara "Forsgren" så kanske han var rejält berusad?

Blev P.J.helt enkelt förbannad?

Polisen kom på tjugo minuter och sedan var de i Forsbacka klockan 00.35. Sedan körde man runt i en halvtimme, tre kvart, och såg inte till honom.

Vad tror du?

/eva k.

Bennys försvinnande, del 1

Forsgren, Nils BENNY, 570213, anmäldes försvunnen den 12 december 1976 av sin far, S-E Forsgren. Anmälan togs upp på polisstationen klockan 15.30 av kriminalinspektör N.

Första anmälan.
Då inkom herr Forsgren och omtalade att hans son ej hört av sig. F var orolig att någonting hade hänt enär han i vanliga fall brukade höra av sig om han stannade över hos någon kamrat.
Benny Forsgren hade varit på en fäst i Vågbro hos en som heter V.A., ca 10 personer var medd. Vid 00.00 tiden upplöstes sälskapet. Benny följde med sina kamrater, P.T, A.B. Men skildes från dem efter en stund, för att söka upp några andra. Sedan har ingen sett honom.
Benny försvann vid en plats som heter Hagaborg.

Klädsel: Brun skinnjacka, blå jeans, röd mönstrad skjorta, lågskor.
Längd; ca 175 cm
Kroppsbyggnad: normal
Ögon: blå

Vittnesmål från kvällen den 11 december 1976

Skrivet 7 januari 1977

Lördagen den 11 december 1976 hade M under kvällen bjudit hem åtta kamrater sin bostad i Vågbro. Bostaden är en enfamiljsvilla som ägs av M:s föräldrar.

Samtliga var ungdomar i 19-20-års-åldern.

Kamraterna hade kommit mellan 19,30-20,00. M hade haft lättare mat iordninggjord, vilken de ätit. Man hade sett på TV, pratat, spelat skivor samt dansat. Grabbarna hade haft öl och vin med sig. Möjligen hade någon av dem haft med starksprit. Stämningen hade hela kvällen varit trevlig och grabbarna hade varit något upprymda till följd av rusdryckerna. Ingen av dem hade varit "full".

Benny hade ungefär mitt på kvällen, 22-tiden, varit "på gång", vilket givit sig uttryck i högljuddhet, pratsamhet och skratt. Benny hade icke haft någon flickbekant under kvällen.

Någon gång före kl 24,00 skulle A gå hem. Hon bor hos föräldrarna norr om Vågbro. Hela gänget, förutom K, som tidigare åkt hem, hade beslutat att följa A hem. Dels för att få frisk luft, del för att A icke skull behöva gå ensam.

De hade gått genom egnahemsbebyggelsen i Vågbro, samt därefter en upplogad genväg över åkrarna mot Haga. Ett stycke före framkomsten till Haga hade T och B stannat och sagt att de tänkte vända.

Benny hade då sällat sig till dem och lämnat det övriga gänget.

A hade följts ända fram till hemmet, där de pratat en kort stund, vartefter gänget gått åter mot Vågbro och M:s bostad.

På åter vägen hade de trott att de skulle hinna upp T, B och Benny, men så hade icke skett.

För när de kommit hem till M hade de sammanträffat med T och B, som redan befann sig där.

Benny hade icke funnits där och T och B hade omtalat att Benny skiljts från dem för att söka upp det övriga gänget.

Troligen hade då Benny gått fel, eftersom ingen sett till honom. M erinrade sig att under gängets promenad genom Vågbro på återvägen hört rösten på någon som "tjoade". M och K hade tyckt att rösten var lik Bennys och även sagt detta till de övriga. De hade emellertid icke sett till Benny.

Tillfrågad uppger M att "tjoandet" låtit som kommande från Bergvägen-hållet.

Efter en kort stund hade hela gänget gått mot Söderhamn. Icke heller då hade de sett till Benny, men meningen bland kamraterna hade varit denne redan gått hem till Söderhamn. Ingen hade haft en tanke på att Benny kunde ha kommit bort.

På vägen mot Söderhamn minns M att de mött en polisbil. Någon hade då på skoj sagt att Benny kanske blivit tagen av polisen om han var ute ensam. Därefter hade ingen funderat mer över Benny.

Dagen efter sökte grabbarna efter Benny i hans föräldrahem, vid 12-tiden. Sedan hade de kommit till M och berättat att han fortfarande var borta.

Under lördagskvällen hade ingenting hänt som skulle kunnat förorsaka hans försvinnande. Alla hade varit sams och haft trevligt. Under promenaden på natten mot Haga hade Benny inte längre varit så påverkad som tidigare under kvällen. För M är Bennys försvinnande helt oförklarligt.

I del 2 kommer jag att skriva om de andra vittnesmålen. /eva k.

Benny Forsgren, 19 år, försvann 12 december 1976

Benny skulle ha fyllt sextio år i år. Var blev han av?

Ett mycket fascinerade försvinnande är Bennys försvinnande i december 1976. Han bodde i Söderhamn och försvann spårlöst natten till den 12 december. Han skulle fylla tjugo år i februari året därpå.

Jag har ägnat några veckor åt att försöka fundera över vad som hände Benny. Jag har den kompletta polisutredningen och kommer i några inlägg framöver i veckan att försöka återskapa vad som hände natten mellan den 11 och 12 december 1976.

/eva k.

Stövel med fot inuti hittad i havet utanför Landskrona

Helsingborgs Dagblad skriver idag om en kvinna som befann sig på en av turbåtarna, och som fiskade upp en stövel. I stöveln fanns en fot och ett smalben, där bara själva skelettet återstod.
Enligt polisen kommunikatör är det inte någon som nyligen drunknat.

Frågan är vem det är? Och om det någonsin går att få fram vem det var? Kanske stöveln kan ge ledtrådar? Kanske kan man se andra saker vid en undersökning?

/eva k.

https://www.hd.se/2017-06-18/fiskebat-gjorde-makabert-fynd-en-stovel-med-en-skelettfot-i

På Youtube om olösta massförsvinnanden, bl a Dahlsjö-fallet och Hymmes försvinnande

Fick ett tips i kommentarerna om  den här länken, som jag själv strax ska titta på. Tack. /eva k.

https://www.youtube.com/watch?v=7VpMjb6w2yA

Vem minns Elin Lindgren idag?

Det finns många sorgliga öden och försvinnanden. Ett försvinnande som jag emellanåt tänker på och funderar över vad som egentligen hände är när Elin försvann spårlöst 1948.

Vi tar oss tillbaka till 1948. Det är tidig morgon tisdagen den tjugonde juli och det börjar redan bli varmt i luften.
Ett par röda stugor ligger insprängda vid järnvägen mellan Björkborn och Bofors station. Från början var de tänkta som fastigheter till skjutfältet som Bofors ägde. När skjutfältet lades ner, så byggdes de om till bostäder för brukets anställda. De ligger precis vid järnvägen.
Här bor Elin som är änka efter en anställd på bruket, Karl Albert Lindgren.

Elin Lindgren, 1940-talet

För att klara sin försörjning arbetar hon extra när hon kan på bruket och hon har också inneboende emellanåt. För tillfället är det Frans Rydberg som bor hos henne och han jobbar på Björkborns industrier. Elin kallas också i bygden för Tuggens Ros.
Den här dagen är det avlöningsdag för Frans. Han säger till Elin att han ska till jobbet och hämta ut lönen. Elin svarar att då gör hon i ordning frukost under tiden.

När Frans ger sig av är klockan strax efter halv 9. Tio över nio kommer Frans tillbaka och ser att både ytterdörr och innerdörr står på vid gavel och att ett fönster är öppet. När han går in i huset så ser han att på spisen står en gryta med potatis och kokar och i askfatet ligger en rykande cigarett.

Han går ut ur huset och ser grannen Karl Eriksson som bor på samma gård och frågar om han har sett Elin. Han får ett nekande svar. De två männen sätter sig utanför huset och väntar på att Elin ska dyka upp. Det gör hon inte.

I det vänstra huset bodde Elin.

Vid 11-tiden kontaktar de polisen som är där kort efter. Det är fyra poliser och en spårhund som börjar eftersökningar efter Elin.
Det finns ett vittne som menar sig ha sett henne plocka prästkragar intill kanalen som ligger i närheten. Efter det vittnesmålet är det ingen som säger ha sett henne.


Polisen söker igenom ett stort område, flera kilometer i omkrets. Dagen efter var det skallgång med ett tiotal personer från bruket samt folk från bygden. Man tömde också kanalen på vatten, men utan resultat.

Elin efterlyses i radio, men också det utan resultat. Signalementet var; något under medellängd, något korpulent. Vid försvinnandet var hon iklädd vit blus, grönblå kjol, bruna strumpor och troligen barhuvad.

Vem var då Elin? Hon var änka efter sin tjugosex år äldre make som dog 1945. Hon hade fått två söner som ogift, Karl Herbert, som föddes 1922 och dog 1923. Göte Ingemar föddes 1926 och dog 1986. De hade olika fäder. Och sen gifte hon sig 1933 med Karl Albert Lindgren. Elin själv är född 1899, så egentligen är hon fyrtionio år när hon försvinner den varma julidagen 1948.
Hon kallades för Tuggens Ros. Det fanns en stor "flishackare" i närheten av hennes lilla stuga och det var säkert därifrån hon fått smeknamnet. Kanske syftade det också på annat... det finns uppgifter om att det var "sus och dus" i stugan och kanske var det också festande där från och till med olika inneboende?
Sonen Göte Ingemar bodde i Finnebäck när Elin försvann.
Det finns också en uppgift om att Elin klagat på att hon under den senaste tiden lidit av yrsel vid ett flertal tillfällen.

Så vad hände den varma morgonen den tjugonde juli 1948, snart sextionio år sedan?

* en stroke, en hjärtinfarkt som gjorde att hon gick  rakt ut i skogen efter att ha satt på potatisen? Om Frans talade sanning, så är det ungefär ett glapp på tjugo minuter, en halvtimme. Men, om hon har gått direkt efter att ha satt på potatisen, så är tidsrymden flera timmar, eftersom de två männen säger sig ha suttit och väntat på henne i två timmar innan de tillkallade polis. Varför sökte de inte själva? Hade avlöningen gått till en flaska brännvin som de delade på? Men, man hinner långt på ett par timmar om man går rätt fram. Hon kan ha hunnit minst en halvmil om inte terrängen varit för besvärlig.

* mord? Ponera att Frans ljuger... han kan ha gått upp för att hämta lönen, kommit tillbaka, det har blivit bråk, Elin dör och Frans släpar iväg henne till den stora flismaskinen - tuggen - och slänger ner henne där. Han går tillbaka, låtsas som inget, pratar med grannen, och Elin är borta för alltid. Eller så gömmer han henne någonstans i ett uthus och efter någon dag, så hamnar hon i tuggen. Det finns en uppgift om att en tandprotes hittades i ett uthus, men det gick aldrig att få det bekräftat om det var Elins.

* frivilligt försvinnande? Nej, jag tror inte det. Det finns inga uppgifter om att det saknades kläder eller annat från huset. Och vad skulle hon försvinna till? Eller ifrån?

* eller var det någon helt annan som var skyldig? Grannen? En förbipasserande luffare?

Vad tror du hände den varma sommardagen i juli? Föll hon ihop i skogen så långt iväg att hon aldrig hittades? Blev hon ihjälslagen i ett bråk med sin inneboende, Frans? Eller försvann hon frivilligt?

/eva k.

The Springfield Three - tre försvann spårlöst 1992, del 3

Tiden går väldigt fort... Jag har hört uttrycket "slow blogger" - det kanske är något att ta fasta på?

I alla fall här kommer del 3 i The Springfield Three. Jag kommer att skriva tre tänkbara scenario om vad som hände den där natten i början av juni 1992 - snart tjugofem år sedan. Sant eller inte - det finns kanske någon därute som vet...

Tre kvinnor förvinner alltså spårlöst den 7 juni 1992. Det är Sherrill Levitt, 47 år, Suzanne Streeter, 19 år och Stacy McCall, 18 år. Sherrill var - eller är - mamma till Suzanne och Stacy är väninna till Suzanne.

Scenario Ett

Den Gröna Vanen

Länge hade han haft ögonen på Suzanne. Han visste så väl att det var fel, att han var villkorligt frigiven, men hon var helt enkelt oemotståndlig när han såg henne. Och det var ofta.

Det blonda håret, de blå ögonen, skrattet, den slanka kroppen. Allt ville han ha.

Det nya jobbet som betongarbetare hade många fördelar. Visst, jobbet i sig var rätt så hårt, men eftersom bossen ofta skickade honom och Larry till att fixa grejor, köpa fika och hämta beställda saker, så hade han stora möjligheter att köra en sväng extra runt Sherrill´s hus för att se om Suzie var där.

Larry hade han fått med sig i tankarna på Suzy och hennes kompis Stacy. Planen var enkel.

Låna vanen över en helg, fixa Suzie och Stacy och sedan göra vad de ville med dem. Därefter? tja, så långt sträckte sig inte planen. Det fick ge sig då.

Helgen den sjätte och sjunde juni skulle bli en bra helg. Skolavslutning, mycket folk i rörelse, många halvfulla eller helfulla, vem skulle ha koll på dem, en grön anonym van och ett par tjejer? Ingen.

Vid midnatt parkerades den gröna vanen vid en återvändsgata några hus bort från Sherrill´s hus. Där var gott om grönska och det var ingen som tänkte på den. De två, Robert och Larry, drack öl, rökte och väntade.

Vid två-tiden fick de sin belöning. En bil passerade dem och de såg de två unga kvinnorna, Stacy körde och Suzie satt bredvid. De körde upp på infarten och klev ur bilen, pratande och skrattande. I ett av fönstren drogs persiennerna isär av Sherrill, som legat och läst och väntat på de två.

När nyckeln sätts i dörren och vrids runt, kommer de två männen fram bakom husknuten. De är beväpnade med varsitt baseballträ och har masker för ansiktet. De drar snabbt in kvinnorna i hallen.

De vrider om armarna på Suzie och Stacy och binder snabbt fast armarna, samtidigt som de sätter munkavlar på dem. Sherrill som undrar varför de dröjer har kommit ner och ser tumultet i hallen. Robert höjer baseballträt och slår ett hårt slag över tinningen på henne. Han tappar balansen och krossar också ytterlampan vid dörren.

Snabbt drar de igen dörren och undrar hur i helvete de ska reda ut detta. Larry som drabbats av fullständig panik, slår vilt med baseballträt på de tre kvinnorna som snart ligger medvetslösa på hallgolvet.

Robert får honom att sluta och säger till honom att hämta vanen och parkera på baksidan. Larry lyder och hämtar vanen.

Med gemensamma krafter släpar de kvinnorna - en efter en - runt huset och slänger in dem i den gröna vanen. Robert går tillbaka, ställer hallen hjälpligt i ordning, och stänger sedan ytterdörren som han låser med Suzys nyckel. Han stoppar den i fickan.

Den gröna vanen körs sakta bort till parkeringsgaraget som är deras arbetsplats.

Ett nygjutet betonggolv som ska härda över helgen är fortfarande mjukt. En efter en dumpas de medvetslösa kropparna ner i betongen. Sakta sjunker de ner.

Robert och Larry ser hur de försvinner neråt. De kommer aldrig att hittas, säger Robert. Aldrig.

__________________________________________________________________

Scenario TVÅ

Liftarna

Suzie och Stacy är på väg hemåt. De hade egentligen tänkt att sova över hos Rebecca, men ändrat sig i sista stund och var nu på väg hem till Suzy. Det hade varit bråkigt och stökigt och det hade känts som en bättre idé att ta sig hemåt. Dessutom hade de bestämt med en väninna att de skulle göra en utflykt till parken i morgon eftermiddag. Så det passade bra att sova hos Suzie. Hon hade ringt hem till Sherrill, sin mamma, och det gick bra att de sov där bägge två. Hon skulle hålla sig vaken tills de kom hem, sa hon, just nu höll hon på och målade om en byrå så hon tänkte inte lägga sig än på en bra stund.

Plötsligt ser de en gestalt vid vägkanten. Det ser ut som en liftare och Suzie saktar in, eftersom han nästan står mitt i vägbanan. Men, det är ju Bob, ropar Stacy. Stanna! Han verkar ju behöva lift!

Suzie bromsar in och stannar. Stacy lutar sig ut och ropar; Bob! Behöver du lift?

Alldeles för sent ser de att det inte är Bob.

Mannen får tag i Stacys hår, sliter ut henne ur bilen samtidigt som Suzie försöker köra iväg. Bilen får motorstopp och mannen som gett Stacy ett hårt knytnävsslag, lutar in i bilen och rycker bort henne från ratten. Även Suzy får ett hårt slag i huvudet.

Han slänger in de två i bagageluckan och till huset där de bor. Det här tillfället har han väntat länge på. Och just i kväll när han började ge upp hoppet om att kunna få tag i Sherrill och hämnas på henne kom det gyllene tillfället.

Han kör upp på infarten och parkerar bilen, men låter motorn vara igång. Han ser hur persiennerna på ovanvåningen dras isär och sedan hur lampan tänds i hallen.

Han går ur bilen och knackar på, Sherrill kommer säkert att tro att Suzie glömt nycklarna och gå ner och öppna. Och det gör hon. Det tar ett ögonblick för honom att slå ner henne och binda henne. I tumultet går lampan på framsidan sönder. Han bär kroppen bort till bilen och slänger in Sherrill i baksätet.

Han sätter sig i framsätet, tänder en cigarett och kör iväg. Hans egen bil står parkerade ett kvarter därifrån. Han flyttar över kropparna i den stora vanen.

Efter tre timmars körning och tjugofem mil därifrån stannar han vid en övergiven gruva han känner till. Ett djupt gruvhål fyllt med svart, kallt vatten.

En efter en dumpas de medvetslösa kvinnorna ner i hålet. Han sätter sig på en sten, röker en cigg till och kör sedan därifrån. Han visslar sakta för sig själv. De kommer aldrig att hittas, tänker han. Aldrig. 

________________________________________________________________________

Scenario Tre

Det osannolika, eller...

Sherrill´s hus - lägg märke till ytterlampan

Tänk tanken om det var två försvinnanden och inte ett.

Tänk om Sherrill försvann tidigare på kvällen. Att hon försvann genom någon som också hunden Cinnamon kände.

Tänk om Suzie och Stazy mötte någon på vägen hem, som dumpade dem i den mjuka betongen i parkeringsgaraget vid sjukhuset, sedan körde hem bilen, parkerade den på uppfarten och omärkligt bara gick därifrån.

Tänk om det finns två mördare och inte en.

För jag tror inte att detta var frivilliga försvinnanden. 

Något hände natten mellan den sjätte och sjunde juni 1992 som inte är känt av någon. Utom av en eller två mördare.

Vad tror du hände juni-natten för snart tjugofem år sedan? /eva k.

Madeleine McCann - ny bok om hennes försvinnande på gång

Madeleine McCanns försvinnande är ett oerhört märkligt försvinnande. Hon föddes i maj 2003 i Leicester i England. Hon försvann den 3 maj 2007 i Portugal där hon var på semester tillsammans med sin familj.

Polisinspektör Goncalo Amaral, som ledde utredningen i början, tror att föräldrarna ligger bakom försvinnandet och nu publicerar han en bok om försvinnandet. Han har tidigare försökt att publicera boken, men då fått så stora skadeståndskrav på sig att han har backat.

Jag har läst ganska mycket om hennes försvinnande och jag ska ärligt säga att jag vet inte vad jag egentligen tror hände den kvällen Madeleine försvann. Att föräldrarna inte har uppfyllt det jag kallar för föräldraansvar, det har jag inga tvivel om. Men, vad hände? Var är hon?

Hennes mor har gett ut en bok om försvinnandet, där hon skriver om vad som hände. Är det sanningen? Jag vet inte. Och vem vet egentligen sanningen? /eva k.

http://www.bokus.com/bok/9780552165150/madeleine/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Madeleine_McCann

https://www.flashback.org/t484777

https://www.facebook.com/madeleinex1

http://findmadeleine.com/home.html

Frivilliga försvinnanden - kanske inte så ovanligt som vi tror...

Jag har MSN Nyheter som startsida och detta kom upp nu i kväll när jag startade datorn:
Anton Felipa försvann spårlöst för fem år sedan



Det handlar om Anton, 39 år, som försvann spårlöst för fem år sedan från Vancouver och hittades i Amazonas regnskog på en grusväg - trasig, smutsig och barfota. Enligt artikeln lider han av scizofreni, vilket säkerligen har påverkat hans försvinnande.

Han har alltså klarat sig i fem år, utan att ha någon som helst kontakt med sin familj. När han påträffades hade han inga id-handlingar, inga pengar, ingenting. Och att polisen uppmärksammade honom beror säkert på att han var blond och blåögd - han skilde sig utseendemässigt från invånarna i Amazonas.

Vad har han gjort, vad har han levt av? Hur har han överlevt? Men, det kanske är så att fler försvinnanden än vi tror det om, beror på ett frivilligt försvinnande, med eller utan psykisk diagnos. /eva k.

The Springfield Three - tre försvann spårlöst 1992, del 2

Då har det gått en vecka sedan jag skrev första delen om de tre kvinnorna som försvann spårlöst 1992 i Springfield, Missouri, USA. Har du haft tid att fundera över vad som kan ha hänt? Jag har fått ett par spännande kommentarer om vad de tror kan ha hänt, jag ska svara dem efter inlägget.

Tre kvinnor förvinner alltså spårlöst den 7 juni 1992. Det är Sherrill Levitt, 47 år, Suzanne Streeter, 19 år och Stacy McCall, 18 år. Sherrill var - eller är - mamma till Suzanne och Stacy är väninna till Suzanne.

1717 East Delmar Street i Springfield, från Google Map

Vad fick då polisen fram när de väl tog itu med efterspaningarna? Som det ofta sker vid försvinnanden finns det vittnesmål om att de försvunna setts efteråt och att kända våldsverkare funnits i närheten.

Den som misstankarna först föll på var Robert Craig Fox.

Robert Craig Fox

Fox hade suttit i fängelse i Florida, dödsdömt för mord på 19-åriga Sharon Zellers. Senare överklagades domen och han släpptes. Han arresterades igen i Kalifornien för en kidnappning som ägt rum 1985. Efter avtjänat straff återvände han till sin hemstad Springfield.
Janis McCall, Stacys mor, sa till journalister att hon visste att Cox hade arbetat med kabeldragning nära Sherrill´s hus vid tiden för försvinnandet.



Cox lämnade Missouri och tog sig till Texas där polisen förhörde honom om en kidnappning i Plano, Texas. Han blev sedan arresterad och fängslad för rån i Texas.
Cox sa vid rättegång 1994 att han hade varit tillsammans med sin flickvän den 7 juni 1992 när kvinnorna försvann. Detta förnekades senare av flickvännen.
En reporter, Robert Keys, sa senare att Cox hade berättat för honom att han visste att kvinnorna blev mördade och begravda i Springfield och att de aldrig skulle hittas.
Cox är fortfarande i fängelse idag och släpps inte ut förrän tidigast 2025. Han har aldrig blivit officiellt anklagad för försvinnandena. Var han skyldig?

En vittne sade sig ha sett en grön Dodge Van med en kvinna som såg ut som Suzanne vid ratten på dagen den 7 juni. Kvinnan såg rädd ut och hon hörde en mansröst. Hon rapporterade detta till polisen först flera dagar senare. En man sa sig ha sett en sådan bil på en snabbköpsparkering med en blond kvinna vid ratten. Polisen har dock inte kunnat knyta en sådan bil till försvinnandet.

En servitör på deras favoritrestaurang sade sig ha sett de tre kvinnorna, men det gick aldrig att klarlägga om det var före eller efter försvinnandet.

Det fanns vittnen som sade sig ha hört häftiga inbromsningar och skrik i ett område, Greene County, men trots många genomsökningar där har aldrig något hittats.

En oidentifierad man sågs i närheten av huset och det publicerades en fantomteckning av honom. Det gick aldrig att få fram vem det var och om han på något sätt hade med försvinnandet att göra.

En anonym man ringde till ett program, Americas Most Wanted´s i december 1992 och sa sig ha upplysningar om försvinnandet. Myndigheterna bedömde honom som trovärdig, men han hördes aldrig av igen.

2002 kom det ett tips som sa att en grön van hade synts i närheten av hemmet den kvällen kvinnorna försvann. Tipsaren sa att två män som hade arbetat för ett lokalt byggnadsföretag körde just en grön van. Han sa också att kvinnorna mördats och begravts på en farm i Webster County. Polisen sökte i två veckor, men hittade inget.

En kvinna, Kathee Baird, började då  en oberoende undersökning som ledde till ett parkeringsgarage som byggdes 1992 till Cox South Hospital. Sjukhuset ligger bara fem minuters väg från huset. Polischefen, Mark Webb, bekräftade sedan att polisen i Springfield hade fått ett tidigt tips som angav parkeringsgaraget, men att man inte hade fäst någon tilltro till tipset.
Baird kontaktade 2006 en expert på att söka efter kroppar under jorden, men fick inte respons för att genomföra undersökningen i garaget på grund av den stora kostnaden för det.

Parkeringsgaraget vid Cox South Hospital

Vad hände då den där natten mellan den 6 och 7 juni? Nu har du fått bakgrundsfakta och har lite mer att fundera över. Vem eller vilka kom till huset? Är det ett försvinnande eller skulle det kunna vara två olika försvinnanden? Var finns de idag? Lever de? Lever någon av dem?
I år är det 25 år sedan de försvann. Kommer sanningen fram någon gång?

I nästa del, del 3, kommer jag att skriva ett scenario som jag tänker skulle kunna ha hänt. Om det är rätt - vem vet... /eva k.

https://www.facebook.com/FIND-Springfields-Three-Missing-Women-137699479752173/