Alvar försvann 1967 - del 3/5

Alvar Larsson, 13 år, försvinner alltså helt spårlöst från den ödsligt belägna gård på Sirkön i sjön Åsnen där han bor med sina föräldrar, sin ett år äldre bror och lillebror som är fem år.

- Kan du hämta in lite ved om du ändå ska gå ut, Alvar?
   Elsa, Alvars mor, ropar till Alvar,som står i farstun i sin blommiga skjorta. Han sträcker just upp handen för att ta ner sin gråa vindtygsjacka. Trätofflorna har han redan på sig. Mössa och vantar tänker han inte ta på sig, han tänker bara gå en liten sväng ner mot ladugården, där hans far och lillebror snart är klara med morgonmjölkningen.
   - Visst, svarar Alvar, det kan jag väl.
   Han kränger på sig jackan, som snart är för liten för honom och tar den flätade vedkorgen som står i hallen.
   Alvar tar vedkorgen i vänster hand, öppnar ytterdörren och stänger den sedan ordentligt efter sig.

Det här var ett försvinnande som var mycket omskrivet då och faktiskt fortfarande är. Närmast att jämföra med är nog Viola Widegrens försvinnande 1948 i Helgum vid Faxälven.

Efter en stund börjar Elsa bli irriterad. Var är Alvar egentligen? Så lång tid kan det inte ta att hämta in en korg ved!
   Harald och lillebror har kommit in och har precis tvättat av sig. De  och storebror sitter vid köksbordet och har börjat att bre ostsmörgåsar till frukost. Harald har hällt upp en kopp kaffe. Om bara en liten stund ska de ge sig av till kyrkan, Alvar ska konfirmeras till pingst och det är viktigt att han går i kyrkan i Urshult varje högmässa fram tills dess.
   - Jag går ut och ser var han har blivit av, säger Elsa till Harald. Hon tar sin jacka från kroken vid ytterdörren och går ut genom dörren där Alvar gick ut för bara en liten stund sedan.
   När hon kommer fram till vedboden ser hon den tomma vedkorgen som ställts ordentligt vid dörren.
   Och irritationen börjar gå över i rädsla.

Sirkön ligger ungefär två mil söder om Växjö. Det är en nio km lång och två km bred ö, som ligger i sjön Åsnen. Det finns tre broar som binder ihop ön med fastlandet och är bebyggd med sju gårdar. Ön är känd för sina äppelodlingar.

Elsa och Harald letar förtvivlat i flera timmar. De går ner mot sjön, de skriker och ropar och går längs med stigarna och upp mot stora vägen. De får hjälp av de närmaste grannarna. Ingenstans finns ett spår av Alvar.
   Fram emot eftermiddagen ringer de polisen i Växjö.
   Redan samma dag börjar polisen söka efter Alvar. Den närmaste veckan går det skallgångskedjor över Sirkön fyra gånger och det söks med både militär och helikopter.
   Inte ett spår hittas efter Alvar.

Och fast Alvars kranium hittades 1982 på Lilla Klasön så är det fortfarande ingen som vet varför han försvann, hur han försvann, om han dog av olyckshändelse, dråp eller mord och var kraniet befann sig fram till 1982. Var resten av kroppen finns - det vet vi inte. Är den borta eller ligger den någonstans för att hittas i framtiden... Det enda vi vet är att Alvar är död. /eva k.

Exakt 40 år sedan Bosse Jansson försvann

Bosse Jansson, 27 år, försvann den 3, 4 eller 5 april 1976, från Söder i Stockholm. Det är i dagarna fyrtio år sedan. Efter det har ingen sett honom eller hört av honom. Så vitt vi vet.
Det finns en polisutredning som inte längre finns. Enligt Stockholmspolisen.
Det finns en SÄPO-akt som jag inte får ta del av i sin helhet, trots överklagande till Förvaltningsdomstolen. Står sanningen om Bosse i den?

Utdrag från inledningen om Bosse från min bok;

Det som finns skrivet om Bosses försvinnande är lite. Det är inte ens säkert vilken dag han försvann. Polisen har inte förhört grannar, inte medlemmarna i Svensk-Albanska föreningen och inte arbetskamraterna. Inget är kontrollerat med tunnelbanepersonal eller busschaufförer och ingen har hört med färjeterminalerna.  

   Polisutredningen är erbarmligt illa skött av ansvarigt befäl. Sa ”någon” att det inte var lönt att söka efter Bosse? Att Bosse ändå inte skulle komma tillbaka? Eller var det bara slarv och ointresse?
    Bosse hade inga anhöriga som tjatade på polisen och som själva bedrev efterforskningar. Tiden gick, spår som kanske fanns försvann och inget hände. Nu årtionden passerat efter att Bosse försvann. Inget nytt har framkommit och Bosse har inte kommit tillbaka.

   De minnen och hågkomster som finns har bleknat och kanske förvrängts. Så gör tiden med minnen för de flesta av oss.

Det här är mitt sätt att bevara ett minne av brevbäraren som försvann spårlöst någon av de första dagarna i april 1976.  Snart trettionio år sedan har gått sedan Bosse gick ut från sin lägenhet på lördag morgonen den tredje april på Folkungagatan 63.  Och inte kom tillbaka.

Kanske ligger det ett foto i en byrålåda någonstans eller bleknade vykort i en skokartong… Kanske räddades något från lumpboden på Hornsgatan, där polisen lämnade in personliga tillhörigheter för försäljning. Kanske någon i Albanien har minnen kvar av Bosse…

Om Bosse lever hoppas jag att han är lycklig. Om han inte lever längre, hoppas jag att sanningen om vad som hände Bosse i början av april 1976 någon gång kommer fram. /eva k.